Bakom persienner och stängda dörrar.

På resorna mellan Skåne och Stockholm har man åtskilliga timmar på sig att fundera på både det ena och det andra om man vill. Igår satt jag och tänkte tillbaka på åren som gått och kom på en rolig episod nån gång i början på 90-talet. Jag minns inte exakt när det var, men det var på den tiden Ulf Ekman och Livets Ord var ordentligt på tapeten i media. Alla hade en åsikt både inom och utom kyrkan.

På den tiden arbetade jag i en Pingstförsamling i Skåne. Jag hade mer och mer börjat få upp ögonen för det Livets Ord predikade och stod för, men det var väldigt känsligt i den församling jag var i och, för övrigt i hela Pingströrelsen. (Tack och lov att det är annorlunda idag!)

Jag minns att vi hade haft en barn/ungdomssatsning och hade därför hyrt in den största tv/video man kan tänka sig. Det var som en mindre bioduk. När samlingen var klar för kvällen och alla gått hem, rullade jag ner persiennerna i församlingsvången så ingen skulle se mig, låste dörrarna, och satte i videokassetterna som jag lånat i smyg av en god vän. Sen tittade jag på, jag tror det var fem eller sex möten i sträck, till långt in på småtimmarna. Kunde inte låta bli att skratta åt det hela igår på tåget. Det var lite småkomiskt alltihop när man tänker efter. Bakom lås och bom tittade pastorn på undervisning som skulle sätta den troende fri!

Jag har genom åren mött många som gjorde samma upplevelse, om än på annat sätt. Man berättar om hungern och längtan man hade efter mer av Gud. En längtan som också skapade missförstånd, separation och ibland, tyvärr, kyla och avståndstagande från andra kristna. Idag behöver man inte rulla ner och låsa om sig. Det blåser nya vindar i landet och i kristenheten och det bådar väldigt gott för framtiden!